Jag älskade en kvinna som gick sönder som ett dåligt timrat skepp i första höststormen.
Och jag, dum nog att vara byggd av sten, försökte täta hennes sprickor med mina händer.
Det är en dårskap som bara män med för stark ryggrad ägnar sig åt.
Sådana som tror de kan hålla emot naturkrafter som alltid vinner till slut.

Hon var ett väsen av korta ögonblick.
En av de där människor som glimmar till en stund, som en låga som fladdrar vackert precis innan den slocknar.
Strindberg hade sagt att hon var “dagslända i människoform” — vacker i skymningen, borta när morgonen kom.
Bengtsson hade kallat henne “otillförlitlig som en sliten bogseglare i sidvind”.

Jag kallade henne min.
Det var mitt största misstag.

Hon talade om monogami med samma självklarhet som andra talar om vädret.
“Jag är självklart monogam i en relation”, sa hon.
Men hon glömde tillägga att en relation, för henne, var ett sinnestillstånd — inte ett löfte, och hon la till ”Men nu är jag ju singel…”.

När känslan dog, dog relationen.
När rädslan kom, upplöstes vi.
När hon skämdes, blev hon singel.
När hon drack, blev hon fri.
När hon tappade bort sig, försvann jag från hennes minne som en dålig dröm.

Och jag stod kvar, som en tredjeklassig Strindbergshjälte, ständigt mer förälskad än vad situationen krävde.
Han hade hånskrattat åt mig.
Eller känt igen mig.
Oftast samma sak.

Av vår tid tillsammans levde jag i 2.5 år med hennes ständiga ”Jag är singel om en annan man frågar”, att hon bytte nummer på krogen på fyllan och sen gick på date, att hon gick på date med sitt ex som efter deras relation försökte våldta henne, och att hon på deras date lät honom tafsa och sa hon var singel. Hon toppade det hela med att beskylla mig för hur jag agerade när jag mådde dåligt pga vad jag blev utsatt för.

Jag bar hennes tystnader som man bär skuld man inte förtjänat.
Jag bar hennes flykt som man bär död ved över axeln.
Jag bar hennes brist som man bär ett barn som skriker efter något det inte kan namnge.
Jag bar allt.
Och det förintade mig långsammare än jag först märkte.

Hon hade en förmåga att försvinna från sin egen hud.
Jag såg på när hennes blick slocknade, när hon kom ihåg att hon inte räckte till, när hon blev den där lilla skygga flickan hon bar inom sig som ett dolt sår.
Då gick hon.
Inte för att hon ville — utan för att hon inte klarade att stanna kvar i sin egen närhet.

Det ironiska är att hon inte flydde från mig.
Hon flydde från den version av sig själv som jag råkade få fram i ljuset.
Den hon inte orkade möta i spegeln.

När hon sa “jag var ju singel” om när hon bytt nummer på krogen på fyllan, och sen gått på date, dog något i mig som inte återuppstår.
Det var inte orden.
Det var lättheten.
Som om allt jag bar åt henne var en fotnot i hennes dagbok.
Som om min kärlek var en parentes i en historia där hon knappt var närvarande själv.

Frans G. Bengtsson hade sagt att somliga skepp sjunker långsamt, och att det värsta inte är stormen —
utan att stå kvar och titta på medan skrovet tar in vatten och kaptenen låtsas som ingenting.

Och Strindberg…
Han hade skrivit att jag var en dåre som trodde att kärlek kunde binda ihop det som redan var trasigt i grunden.
Att vissa människor inte ska älskas, för de går sönder i händerna på den som försöker.

Det tog tre och ett halvt år att förstå det vi båda hade förstått från första sidan.

Jag var aldrig problemet.
Jag var ankaret hon inte orkade lyfta, ljuset hon inte vågade stå i, sanningen hon gick sönder av.
Insikterna och frågorna hon flydde från. Hon var stormen jag försökte navigera, fast jag visste att ingen pilot klarar en vind som vänder efter känsla. Jag säger inte jag gjorde allt rätt, men det var inte jag som var problemet. Jag gjorde mitt bästa för att försöka få det hela att fungera. Av ren kärlek.

Nu skriver jag detta som sista handlingen i en historia som aldrig höll.
Inte som hämnd.
Inte som vädjan.
Inte som ett rop.

Jag skriver för att detta är allt som är kvar av mig efter henne:
En man som slutade stå kvar i en storm som aldrig tänkte mojna.
En man som slutade tro på löften som bara levde så länge hon gjorde.
En man som slutade älska genom att offra sig själv.

Det här är inte hennes fall.
Det här är min resa ut ur hennes kaos.

Jag gavs dessvärre inget val, oavsett hur jag än önskar jag givits det, och givits chansen att kanske bevara någonting av allt som var fint. Men så blev det inte. Hon vägrade kategoriskt att ta ansvar för sin del i allt som inte fungerade. Det var hennes val. inte mitt. Givetvis önskar jag i själ och hjärta att hon hade givit mig, oss, chansen att lösa dom ganska få problemen som blev till slut blev en lavin. Att hon i alla fall hade givit mig, oss, sig själv, chansen att göra ett snyggt avslut. Kanske minnas det som var fint, det som var en fantastisk kärlek. Men det var inte upp till mig. Det var hennes beslut att leka, utnyttja, och bara skicka ett ”Hejdå” i sms. Således är konsekvensen därav inte heller mitt val.

Hon sa någon gång att ”Vi inte hade många fina stunder” – det är inte sant. Det var hennes förklaringmodell, hennes damage control för att försöka förminska det hon var på väg att förlora om hon inte var beredd att kika på sin egen del i det som gick sönder. Vi hade många fina stunder – närhet, skratt, samtal, upplevelser, resor, matlagning, bio, myskvällar, promenader. Men hon valde att slänga bort allt för en handfull saker som per definition bara var bullshit, eller i vissa fall kanske mörka hemligheter. Kanske ekonomiskt beroende, eller som att kategoriskt vägra sluta säga hon var singel om andra män frågade. Att inte vara öppen utan konsekvent undanhålla små detaljer, vara undvikande, reagera med vrede om ifrågasatt, och samtidigt kräva tillit istället för att vara deltagande i att bygga upp den.

Kanske hade Bengtsson haft rätt:
Somliga skepp ska sjunka.
Somliga ska lämnas.
Somliga ska skrivas om istället för räddas.

Så detta är min berättelse. Min sista spik i hennes förtöjningar.
Den faktiska sanningen, äntligen min, slutligen och för gott —
men förmodligen aldrig hennes… oavsett hur mycket den kommer att tränga sig inpå en nära sfär. Oavsett hur mycket obekväma fakta och frågor som kommer att kunna komma framledes…

Jag kan bara beklaga att jag inte gavs något val. Att jag inte var värd det där samtalet mellan 4 ögon. Ansvarstagande.

Människor gör fel ibland. Sviker. Ljuger. Undanhåller. Skäms. Flyr. Saker blir knas. Det går åt helvete. Men faktum är att Kärlek Förlåter Och Förstår. Men för att förlåta måste någon be om förlåtelsen. För att förstå måste någon förklara.

Erkännanden. Skuld. Det är inte ett vapen att ta fram när det behagar när någon väl försökt reparera. Skuld = ansvar = närhet. Tillit. Förtroendekapital. Låta det förränta sig istället för att förbruka det.

Enda jag ville var kärlek.

Tack för att just du läser!